Maddes historia

Jag har alltid sagt att ingenting är omöjligt. Det står jag fast vid än idag. Mitt namn är Madeleine Lindström. Jag är en tjej på 17 år från Stockholm. Jag har varit med i svenska karatelandslaget i fem år och går andra året på gymnasiet. Så här lyder min historia… 

Två veckor efter EM kände jag någonting i min högra axel.

I början av 2015 blev jag uttagen av svenska karatelandslaget att representera Sverige på Europamästerskapen i Schweiz. Jag hade kämpat länge för att bli uttagen och kände att jag äntligen fick chansen att visa vad jag går för. Innan vi åkte sade jag i en intervju att jag skulle komma hem med ett guld. Jag var mycket nervös, men jag hade samtidigt ett lugn inom mig. De andra i landslaget som var uttagna trodde inte på mig då de själva tävlat på flera EM och aldrig tagit någon medalj. De åkte dit för erfarenhet. Men jag åkte inte dit för erfarenhet jag åkte dit för att ta ett EM guld – och så blev det också. Det var mitt första EM och jag var 15 år. Jag hade skapat svensk karatehistoria. Det var två decennier sedan en svensk hade tagit ett guld på EM.

Två veckor efter EM kände jag någonting i min högra axel. Det första som slog mig var att det var en överansträngning. Tiden gick och jag tog ett NM guld på Island. När sommaren kom började jag känna mer smärta i axeln. Det blev värre och värre trots att jag gjorde min rehab varje dag. Pappa och jag gick till lokaldoktorn. Doktorn sade att jag hade en inflammation i axeln och ordinerade antiinflammatorisk medicin till mig under två veckor. Pappa krävde en röntgen och fick sin vilja igenom då han sade att sjukgymnasten begärde det. Sommaren led mot sitt slut och jag började första året på gymnasiet. Under första skolveckan fick vi svar på röntgen. Doktorn sade att det var en förändring. Vi stod i chock. Pappa frågade om doktorn menade en tumör, svaret var ja. Jag tappade hakan och brast ut i skratt när vi satte oss i bilen. Sedan kom tårarna.

Jag skulle åka på VM i november. Jag tänkte att jag skulle kunna tävla ändå.

I samma veva fick vi en remiss om magnetröntgen och veckan därpå åkte vi till Karolinska sjukhuset för svar på röntgen. Läkaren sade att jag hade cancer. Jag brast ut i gråt. Jag var så förtvivlad. Det kändes som en kniv i hjärtat. Jag gick fram och tillbaka och runt i rummet och tänkte på VM. Jag skulle åka på VM i november. Jag tänkte att jag skulle kunna tävla ändå. Jag sparkade på dörren och började skrika. Efter ett tag kom tankarna om att jag skulle tappa håret. Mamma och pappa fick tårar i ögonen. Det var svårt att se och jag blev ännu mer ledsen.

Alla fanns där för mig, speciellt mamma och pappa.

Sjukdomsperioden spenderade jag nästan hela tiden på sjukhuset. De stunder jag var hemma försökte jag träna så mycket som möjligt och gick till skolan. Studierna höll igång min hjärna och fick mig på andra tankar. Jag umgicks inte mycket med kompisar dels för att jag inte orkade men också för att jag inte ville att de skulle se mig så sjuk som jag då var. Min familj var och är det viktigaste för mig. De stöttade mig något otroligt mycket, utan dem skulle jag inte klarat av behandlingen. Alla fanns där för mig, speciellt mamma och pappa. Jag lämnades aldrig ensam på sjukhuset, mamma och pappa turades om att vara hos mig. Mina bröder hälsade på så mycket de kunde. Min tvillingsyster var en extra stor saknad. Vi tränade alltid tillsammans och hade inte tidigare varit ifrån varandra mer än en natt. Detta förändras kraftigt i och med cancern. Jag hade en psykologkontakt från början av sjukhusperioden, vilket var väldigt bra för mig. Till en början var jag skeptisk, men det visade sig vara mer än behövligt.

 

Allt mitt kämpande och lidande resulterade i en enorm styrka.

Jag kommer alltid att minnas 2015 med glädje och sorg. Det var ett dramatiskt år för mig. I början av året vann jag Europamästerskapen och i slutet av året fick jag en cancerdiagnos. Från glädje- till krissituation. I början av sjukhusperioden skrev jag på min whiteboardtavla att jag kommer bli frisk från cancer och jag kommer att komma tillbaka till karaten. Sju månader efter avslutad behandling, i början av maj år 2016, var jag äntligen klar med behandlingen. Jag genomgick sex operationer och 18 cellgiftsbehandlingar. Allt mitt kämpande och lidande resulterade i en enorm styrka. Jag har aldrig känt så mycket smärta som jag gjort under denna period, både fysiskt och psykiskt. Min axeloperation var absolut det värsta jag varit med om. Smärtan var så kraftig att medicinen jag fick inte räckte, vilket ledde till att jag fick speciella tabletter.

Idag är jag frisk från cancer och har börjat tävla igen. I mitten av mars år 2017, 11 månader efter avslutad cytostatikabehandling, tog jag ett SM-silver. Detta är bara början på den resa som ligger framför mig. Varje dag tänkte jag på den dagen jag var klar med behandlingen. Varje dag föreställde jag mig hur stark jag skulle återvända till karaten. Varje dag visste jag att jag skulle klara det. Om man har viljan så finner man sin egen väg. Trots att jag har en ”ny” axel låter jag inte det hindra mig från att tävla i karate. Trots att jag har varit sjuk i cancer låter jag inte det påverka mitt liv negativt. Jag har fått erfarenhet av det som med allt annat i livet och ser framåt mot nya mål att uppnå. Jag har redan vunnit min största match. Ingenting är omöjligt.

Madeleine Lindström

 

Fråga Madeleine.

Är det något du undrar över? Fråga mig så ska jag göra mitt bästa för att svara dig direkt. Din fråga kommer inte att publiceras.

 

 

Petra DahlbergComment