Jag slutade längta efter döden och började drömma om äventyr

När jag fick min diagnos i mars 2009 nämnde ingen ordet cancer. Istället förklarade min doktor att jag har en allvarlig sjukdom som heter Leukemi. Med all erfarenhet gällande sjukdomar som mitt 11-åriga intellekt hade var jag övertygad om att Panodil kunde bota min sjukdom. ”Panodil hjälper mot allt.” Det visste jag av egen erfarenhet eftersom jag varit sjuk tidigare.

Tre månader senare bad jag till doktorerna om att få dö.

Senare samma kväll fick jag min första cellgiftsbehandling. Med en snabb handrörelse kastade jag in tabletterna i munnen och svalde utan några konstigheter. Dagen därefter började jag må skit. En vecka senare hade mitt självförtroende om att jag skulle vinna kampen mot cancer försvunnit. Jag började förstå hur jävligt cancer är. Tre månader senare bad jag till doktorerna om att få dö.

Mitt namn är Klara Gunnarsson. 2009 fick jag cancer, 2011 blev jag behandlingsfri och 2017, beräknas jag bli friskförklarad. Anledningen till att jag är med i Hopp om livet är för att jag hoppas att Du som är drabbad, Du som är anhörig, eller Du som bara läser detta kan finna tröst, hjälp och förståelse från en ung tjejs erfarenhet av Akut Lymfatisk Leukemi – blodcancer. 

Låt mig få demonstrera mitt liv innan mitt cancerbesked med hjälp av Maslows behovstrappa. Trappan består av fem steg. De fem stegen symboliserar fem komponenter som tillsammans bör vara fulländade för bästa förutsättningar till ett bra och hälsosamt liv. Om en komponent (dvs ett steg) saknas, så går det inte att ta sig upp till nästa steg.

Det första steget utgör människans basbehov som mat, vatten och syre. Att hushålla med sömn och träning, undvika smärta och att få känna tillfredsställelse. När dessa behov är balanserade ges möjligheten till att uppnå steg nummer två som handlar om trygghet. Genom att vara trygg i sig själv ges möjligheten att våga nå ut till andra människor och komma upp på steg tre som rör gemenskap. Genom gemenskap med andra människor går vi automatiskt upp till steg fyra, behovet av uppskattning. Det kan handla om att få bekräftelse och respekt från andra. Det kan också handla om mer komplicerade behov som självförtroende, kompetens och självrespekt. Den sista nivån i Masslovs behovstrappa är självförverkligande. Detta behov kan aldrig uppfyllas, för det kommer ständigt att förändras. Det handlar om att försöka känna sig så fulländad som möjligt. Att kunna utnyttja alla sina resurser och potentialer. 

I min ovetskap pågick en utredning huruvida jag hade en ätstörning eller ej.

Jag tror att få människor känner sig fulländade enligt denna modell, men det är inte poängen. Innan mitt cancerbesked hade jag låg självkänsla. De fysiska basbehoven uppnådde jag. Trygghet från min familj fick jag. Gemenskap i skolan fanns, trots det ständiga spelet mellan tjejerna i klassen. Att aldrig känna mig helt säker och nå fjärde steget i behovstrappan är för mig idag förståligt. Som människa utvecklas man mycket under sina tonår och därför är det nog givet att man då ifrågasätter vem man är mer ofta än sällan.

Ett år innan mitt cancerbesked tog mamma och pappa med mig till olika doktorer. I min ovetskap pågick en utredning huruvida jag hade en ätstörning eller ej. Mina föräldrar var oroliga eftersom jag hade slutat äta ordentligt och inte gick upp i vikt. Några månader senare fick jag feber. Jag hade feber till och från i flera veckor. Jag slutade gå till dansen och idrotten för jag kände mig alldeles för hängig för att delta. Sen började jag få ont i ryggen, ruskigt ont. Jag kunde varken springa eller gå normalt längre. Första steget i Maslows behovstrappa började svikta. Denna förändring skapade många diskussioner hemma och i skolan. Mamma och pappa var jämt och ständigt oroliga och mina klasskamrater började tröttna på mig. Jag hade inte längre ork att göra samma saker som dem. Jag kände mig svag och jag kände mig annorlunda, med detta försvann även steg två, trygghetssteget. 

I mars 2009 hade jag gått med ryggont i flera månader. En dag i klassrummet hoppade en klasskamrat lekfullt på min rygg. Jag klarade inte av hennes tyngd. Skrikandes föll jag pladask på golvet och där blev jag sedan liggandes, inkapabel att resa mig upp. Hela kroppen värkte. Tre dagar senare fick jag mitt cancerbesked. Den lilla gemenskap som jag lyckats upprätthålla försvann när jag blev inlagd på sjukhuset. Jag hade ingen stabil grund längre. Jag kunde inte hushålla med mina basbehov och jag kände mig ensam.

Jag kunde inte bara ge upp när jag fick så mycket.

När jag inte kunde underhålla mina mest väsentliga behov försvann min livslust. Jag kände mig redan död. Tidigare har jag hört att folk påstår att man är som mest levande när man är nära döden. Men, jag har aldrig känt mig så död som när jag var nära döden. Jag kunde inte ens resa mig ur min säng och gå på toa själv. Jag hade ingen vän att prata med, för jag orkade inte ens prata. Det var för jobbigt för ögonen att fokusera på tv-apparaten, det skönaste var att blunda. Det krävdes så mycket energi att få ner mat. Och det smakade skit. Och jag blev alltid spyfärdig och illamående så fort jag åt, så jag föredrog att lämna magen tom. Ju mindre jag åt desto mindre behövde jag resa mig upp till toaletten också. Det kändes bra att kunna ligga kvar. Det bästa, tyckte jag då, var om hjärtat skulle sluta fungera på mig också. 

 

Bilderna ovan är på mig och min kusin Rebecka, hon som aldrig gav upp hoppet om mig, och min 12-årsdag. 

Det enda som kändes i min kropp var min familjs kärlek och oro. Speciellt min mamma som slutade jobba och var med mig varje dag. Jag såg hur mycket energi hon, min familj och sjukvården gav mig för att jag skulle må bra och vara vid liv. Jag kunde inte bara ge upp när jag fick så mycket.

Det tog ungefär ett år innan jag började må bättre igen. Jag hade hunnit fylla tolv och vägde 19 kilo. Jag började få lite fjun på huvudet och jag kunde gå igen. Inte långa sträckor, men jag kunde gå. Det var så coolt, att gå. Jag minns att jag var så fascinerad över friheten att kunna röra på mig – som om jag aldrig kunnat göra det innan. Det gav mig glädje. Jag började i samma veva att känna smaker och dofter igen. Jag orkade hålla ögonen öppna i solljus. Jag började känna igen. Livet, det kanske är något ändå. 

Jag åt, jag tränade och jag slutade längta efter döden. Jag började drömma om äventyr.

Jag fick hjälp med att placera min gammelfarmors slitna motionscykel i vardagsrummet. Fem minuter på cykeln utan motstånd varje dag. Det var underbart varje gång jag klarade målet. Det hade precis varit kräftsäsong. Jag tycker skaldjur är gott. Mina älskade föräldrar fick tag i kräftor så det skulle räcka hela året ut och jag åt kräftor varje dag. Jag började umgås med mina barndomsvänner. De kom över och så bakade vi. Det är så himla gott med chokladsmet. Godare än själva kakan när den är klar.

Året därefter började jag i en ny skola. I min nya klass tävlade inte tjejerna mot varandra. Jag fick de absolut bästa kompisar jag någonsin kunnat drömma om. De väntade alltid på mig i slutet av trapporna då jag tog hissen som var installerad bredvid. De åt med mig i skolan när jag inte kunde gå till matsalen som låg i en annan byggnad en bit bort. Dom skrev till mig dagligen och frågade hur jag mådde. De informerade mig om det som jag missade så att jag inte skulle missa något. De ifrågasatte aldrig mitt utseende utan fick mig att tänka på mig själv som om jag var exakt som dem – friska. De stod upp för mig och tröstade mig när jag mådde dåligt.

Rätt som det var hade jag gått upp några kilo. Jag klarade plötsligt av att gå i skolans alla trappor. Jag kunde gå till matsalen. Jag åt, jag tränade och jag slutade längta efter döden. Jag började drömma om äventyr. En kväll satt jag och knåpade ihop en ”Before I die”-lista, och jag bönade och bad till någon där uppe att jag skulle få leva ett långt liv så jag skulle hinna med alla äventyr som jag drömde om. 

Steg ett, två och tre av Maslows behovstrappa återupprättades. Ju fler dagar som gick, desto starkare kände jag mig. Jag började också tycka om mig själv, bli säker på mig själv och säker på vad jag ville göra i livet. Säker på att livet var en alldeles för fin gåva att inte försöka ta vara på. Jag blev också tacksam för min familj, för sjukvården och för de fantastiska vänner som gav mig en gemenskap. 

Jag har lärt mig att vara tacksam för de kort jag fått i livet och jag lär mig än hur jag ska spela dem.

Nu är det fem år sedan jag slutade med mina cellgifter. Fyra år sedan jag gick ur grundskolan och slutade gå i samma klass som mina hjältinnor till vänner. Det är tre år sedan jag gick ut ettan på gymnasiet och två år sedan jag blev utbränd och deprimerad. För ett år sen beslutade jag mig för att skjuta upp gymnasiet. Jag ville bearbeta min cancer och all press jag omedvetet orsakat mig själv när jag bestämde mig för att leva livet fullt ut. 

Idag mår jag bättre. Något jag fått klart för mig under mina sjukdomsår är hur privilegierad jag är i många olika sammanhang. Jag har lärt mig att vara tacksam för de kort jag fått i livet och jag lär mig än hur jag ska spela dem. Därför vill jag avsluta min berättelse med en uppmaning om att aldrig sluta hoppas och att aldrig sluta drömma eller tveka på dig själv. Idag finns det så många glädjehistorier och jag hoppas att Du, oavsett vad du går igenom finner en kraft som får dig att jobba för ett bättre liv. Det är värt att känna hopp om livet, för det kan vara så himla underbart.

Denna text är en komprimerad version – en kort sammanfattning av totalt åtta långa år. Om du som läser detta har någon fråga till mig, vad som helst, var inte rädd att ställa den frågan. 

Varma hälsningar,

Klara Gunnarsson


Fråga Klara.

Är det något du undrar över? Fråga mig så ska jag göra mitt bästa för att svara dig direkt. Din fråga kommer inte att publiceras.