Genom sången lärde jag mig att prata igen.

Hej vad roligt att just du har hittat hit!! Jag tänkte berätta för dig om hur det gick till när jag insjuknade i cancer och hur mitt liv ser ut i dagsläget.

När jag blev sjuk

Jag blev sjuk vintern 2002 då jag var åtta år och precis skulle fylla nio. Jag var gymnast och på träningarna när vi gjorde volter så fick jag väldigt ont i huvudet och var tvungen att sätta mig och vila. I slutet av november det året så började jag kräkas väldigt mycket. Först trodde vi att det var en vanlig vinterkräksjuka men när jag varit hemma från skolan i drygt två veckor så ringde vi till vårdcentralen för att få en tid. Men vi fick en tid först efter nyår.

När jag varit hemma ytligare några dagar utan något tecken på att det skulle bli bättre så gick vi till vårdcentralen ändå. Dom tog prover och skickade oss till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi kom dit senare på kvällen och träffade en snäll sköterska som sa att vi kunde åka hem och komma tillbaka morgonen därpå, så vi slapp sitta på akuten hela natten.

Dagen efter var vi där tidigt och det var mycket väntan och det togs prover. Jag kan inte säga att jag minns jättemycket men jag minns att sjuksköterskan som skulle sticka mig i armarna fick försöka flera gånger och att det gjorde så ont. Sen gick allt väldigt fort och på kvällen opererades jag. Jag kommer ihåg att jag åkte hem för att hämta lite saker. Alla mina systrar var jätteledsna och grät. Jag tyckte det var jättekonstigt och det kändes som värsta sörjestugan hemma. Jag förstod inte. Jag trodde att det bara var någonting i min kropp som inte skulle vara där och att det kunde opereras bort. Och att jag sedan skulle kunna komma hem och leka igen. Men så blev det inte.

Efter operationen

När jag vaknade efter min nio timmar långa operation så kunde jag varken prata eller gå. Jag fick två knappar som jag senare har kallat ”ketchup” och ”senap” för den ena var röd och sa ”nej” och den andra var gul och sa ”ja”. Med hjälp av den kunde man ställa frågor till mig. Jag fick en cd-skiva av mina syskon med låtar som Teddybjörnen Fredriksson och Madicken som jag lyssnade mycket på.

Min födelsedag kom och mina syskon var där och hjälpte mig att öppna mina paket. Det kom en musikterapeut och sjöng med mig. Det tyckte jag mycket om då jag tidigare sjungit i kör. Mina syskon var där och tillsammans med musikterapeuten Noaumi sjöng dom Nu tändas tusen juleljus. När de sjungit första versen så fyllde jag sedan i med resten av verserna. Och det var första gången som jag med rösten kunde säga någonting efter min operation. Genom sången lärde jag mig att prata igen.

Men det tog det på krafterna att sjunga! Senare på kvällen stannade mamma kvar med mig på sjukhuset. Hon lutade sig över mig och utmattad som jag var så väste jag orden ”boscha tenerna” till henne. Mamma satte mig i rullstolen, rullade in mig och droppet till badrummet för att borsta tänderna. När vi kom tillbaka väste jag igen ”boscha tenerna”. Så upp igen, borsta tänderna igen, och tillbaka igen. Återigen väste jag ”boscha tenerna” och detta återupprepades jag vet inte hur många gånger. Till slut somnade jag av utmattning. När jag vaknade utvilad på morgonen så vände jag mig mot mamma och sa ”det är du som ska borsta tänderna”.

Tar studenten

Några dagar senare fick jag åka hem och efter jul och nyår så lärde jag mig att gå inomhus med stöd av bord och stolar. Jag var mycket bestämd. Trots att jag inte kunde gå längre sträckor ville jag börja skolan igen. Mamma körde mig med rullstolen till skolan där var vi halva dagen och på eftermiddagarna fick jag strålbehandling. Med tiden lärde jag mig även att cykla igen.

Behandlingen var svår och jobbig och jag orkade inte så mycket men jag försökte hänga med. När alla mina kompisar i fyran skulle byta skola då var jag bestämd med att jag också ville byta. Jag kämpade mig igenom skolan och 2012 så tog jag studenten! Jag var så glad och stolt över mig själv för att jag tagit mig så långt i livet.

Klarar mig själv idag

Nu läser jag sista året Digital Bildproduktion på Blekinge Tekniska Högskola. Jag har alltså flyttat och bor själv, jag tvättar, handlar och sköter min ekonomi själv. Det kan vara riktigt jobbigt ibland. Jag har väldigt jobbigt med mat då matos gör mig illamående. Ibland räcker det att bara vistas runt mat.

Men det jag tycker är allra jobbigast är att när du har cancer så ses du som sjuk och folk förstår att du inte orkar lika mycket. Men när du är friskförklarad eller har avslutat din behandling så är allt är bra igen och du anses som frisk. Men fortfarande känner jag mig ofta sjuk. Det är såklart jobbigare att ha cancer, men efter cancern är det som att du glöms bort. Jag har väldigt många bieffekter av min cancer och påminns om det varje dag. Jag orkar inte lika mycket som andra varken psykiskt eller fysiskt. Jag har svårt att hänga med och kan ha svårt att koppla ihop och förstå vissa enkla saker. Jag kommer aldrig att bli som vanligt igen, så som jag var innan cancern.

 

Ledsen är inte svag

Så jag känner mig inte frisk. Och ibland känner jag mig så oförstådd. Men det är okej att känna så och det är okej att vara ledsen för att man inte kommer att bli som ”vanligt” igen. Ibland känns livet extra jobbigt när andra kan tycka att det är en självklarhet. Men det är viktigt att veta att du inte är ensam!

Att vara ledsen för sin cancer är normalt och man är inte svag för det, snarare tvärtom.

Det är en del i processen att acceptera den du är och ditt ”nya” jag. Du är inte sämre än någon annan för att du har cancer. Det jag vill säga med min historia är att du ska kämpa och vara envis. Är det någonting du vill uppnå så ska ingenting få hindra dig. Tillåt dig själv att vara ledsen och gråta men glöm aldrig att sträcka på dig och vara stolt över vem du är. Du är en fighter som har gått igenom något som inte alla har!

 

Fråga Elsa.

Är det något du undrar över? Fråga mig så ska jag göra mitt bästa för att svara dig direkt. Din fråga kommer inte att publiceras.

 
 
Lars RodvaldrElsaComment