Varför just jag? Självklart har jag ställt mig frågan.

Året 2013 är och kommer alltid vara ett år jag förknippar med sorg. Jag hade haft en underbar vår och sommar som fjortonåring. Med allt vad det innebär. Som en blixt från en klar himmel vände allting.

Mitt namn är Carl-Anton Josefsson och detta är min berättelse.

Föll ihop på golvet

En dag så vaknade jag upp med en svullnad på ena sidan halsen. Odödlig som man är i min ålder så var det inget jag tänkte på just då. Vi i familjen tänkte direkt att jag hade fått ett virus och att mina lymfkörtlar därför svullnat upp. Den sommaren bar jag mycket halsband som började hänga snett på grund av min svullnad. 

Natten därpå vaknade jag helt kallsvettig och sprang till toaletten för att jag behövde spy. Det som var märkligt var att ingen spya kom. Jag hade fått spyreflexer på grund av något som jag skulle få reda på senare. På morgonen åkte vi in till närmsta vårdcentral som låg i Kungshamn, eftersom vi just då befann oss i vår sommarstuga på Smögen. På vårdcentralen blev jag inkallad och när läkaren började känna på svullnaden svartnade det helt för mina ögon. Jag föll ihop på golvet. Läkaren som jobbade där var nyutbildad och visste inte riktigt vad det kunde röra sig om. Hon anade något allvarligt och skickade oss vidare till NÄL sjukhus. 

Där och då började mina föräldrar bli oroliga. Jag förstod inte att det kunde vara något allvarligt. Själv var jag taggad för att åka till Helsingborg och spela fotbollscup. Jag ville bli klar på sjukhuset så fort som möjligt bara.

Alla värden såg bra ut

Vi åkte därför direkt in till NÄL för ytterligare en undersökning. Vi ville få ett svar på problemet. Svaret blev inte vad vi hade hoppats på. Läkaren som jobbade kvällsskiftet sa att han inte hade kompetens att bedöma vad jag hade fått. Mina värden såg bra ut och mitt CRP var lågt vilket tydde på att jag var frisk. Nu började vi bli rejält oroliga. Speciellt mina föräldrar eftersom jag inte hade en aning vad det kunde handla om. Kvällsläkaren bokade in mig på rötgen två dagar senare och sa att då jobbar den kompetenta personalen. Därför fick vi åka tillbaka till Smögen på kvällen. 

På fredagen den 26 juli så återvände vi till NÄL för att röntga. Jag fick dricka kontrastvätska. Något jag inte visste vad det var men det skulle hjälpa så att man såg bättre på bilderna från datortomografin. 

När jag var klar med röntgen påbörjades en fruktansvärd väntan. Jag hade fortfarande inte fått in i mitt huvud att det var något allvarligt men mina föräldrar började ana det värsta.

Du har fått lymfom

Till slut blev vi inkallade till ett rum med en överläkare och en sjuksköterska. Man märkte att läkaren hade varit med ett tag. För han visade ingen medkänsla överhuvudtaget. Han sa det rakt ut bara. Och det kanske är det bästa sättet egentligen. 

”Du har drabbats av en tumörsjukdom som heter lymfom.” 

De orden kan fortfarande eka i mitt huvud. Mina föräldrar var redan förberedda på det värsta och började gråta och höll om mig. För mig tog det lite tid att förstå vad han sa. Jag hörde vartenda ord men det gick inte att ta åt sig. Jag som mådde bättre en någonsin. Jag kunde inte ta in det helt enkelt. Efter ett tag började jag också storgråta och kramade mina föräldrar. Jag hade aldrig någonsin sätt min pappa gråta tidigare. Nu fick jag även uppleva detta. Läkaren hade inte nämnt ordet cancer. Jag förstår inte riktigt varför, men kanske är det inte det ordet en fjortonåring vill höra. Ändå förstod jag det. Tumörer är lika med cancer och det vet de flesta. 

 

Kanske inte överlever

Klockan var då halv fyra den 26 juli. En blixt från en klar himmel. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva en sådan situation med bara ord. Det går inte. En läkare säger att du är dödligt sjuk. I just det ögonblicket var min hjärna en enda stor soppa med tankar. Jag grät och grät tills det inte fanns något mer att gråta ut. Det första jag ville göra var att ringa mina vänner, de är en så viktig del i mitt liv. Det var de jobbigaste samtalen jag haft i mitt liv. Nya tårar i varje samtal. Inte för min skull utan på grund av deras reaktion. Jag ringde ett par samtal men till slut orkade jag inte mer. Jag bad alla vänner att sprida det vidare. Det var bättre att mina vänner fick föra det vidare.

Så där satt vi på NÄL, jag, mamma och pappa. Med ett besked om att jag kanske inte kommer överleva. Läkaren vågade inte släppa hem mig på grund av att mina tumörer var så stora. Man var rädd att de skulle trycka mot lungorna så att jag inte skulle få luft och kvävas. Nu i efterhand fick jag även reda på att det fanns en risk att tumörerna skulle trycka mot halspulsådern. Vilket kunde leda till jag inte skulle få något blod som transporterade syre till hjärnan. Då hade jag blivit hjärndöd och inte överlevt. Jag är därför riktigt tacksam för att de inte lät mig åka hem även fast det var allt jag ville just då.

Pappa ringde mina två äldre syskon. Min syster var i Stockholm på tunnelbanan och bröt ihop fullständigt och min bror klöv sitt vardagsrumsbord på mitten när samtalet kom. Min lillasyster hade inte heller fått reda på något eftersom vi lämnat henne hemma hos en kompis innan vi åkte till sjukhuset. Pappa åkte hela vägen hem från Vänersborg och hämtade henne. Kanske inte det smartaste när man precis fått beskedet att ens son är sjuk. Däremot var det väldigt nödvändigt att få dit henne och ha familjen samlad. 

Fokus på att bli frisk

Dagen efter kom min vän Linus och hans pappa och hälsade på mig. Linus skulle sova över på sjukhuset och det betydde mycket för mig, att få ha sin vän och familj där som stöttar en. 

Jag fick göra saker som jag aldrig hade drömt om att uppleva den helgen. Bland annat fick jag sätta in en kanyl och ta tester. Jag var ovetandes på väg in i sjukhusbubblan som jag skulle befinna mig i kommande halvåret. Något som inte går att beskriva för den som inte befunnit sig i det. Man bryr sig inte längre om omvärlden, man struntar i allt annat. Allt fokus ligger på att bli frisk. 

Jag kommer ihåg vad jag sa varenda gång någon frågade om jag skulle klara mig. Jag kommer att klara mig, det finns ingen annan utväg. Det är med denna inställning som jag tagit mig igenom min sjukdom. Jag sa att detta bara var en liten händelse i mitt liv. Jag hade då ingen aning vad det handlade om, bara att jag skulle klara mig till varje pris. 

Folk som jag berättade för och alla i min familj önskade att det hade drabbat dem istället för mig. Något som jag blev väldigt berörd av. Till min familj sa jag på följande vis: ”Jag är barn och om man ska få cancer så är det bäst att få det som barn”. Varför kommer jag till senare. Jag vet att min kropp är mer fysiskt förberedd för en behandling än exempelvis min pappa som är i 60-årsåldern. Chansen att jag klarar mig är större än att han gör det. Jag är på väg att bli vuxen. Jag är därför väl medveten om allt som händer. Inte som ett litet barn som inte har koll. Jag förstår att allt i behandlingen är viktigt och jag kommer aldrig vägra något. Jag kunde tänka mig att dricka och äta olika saker, även ta emot alla olika stick. Jag hade självförtroende och självkänsla nog att genomgå alla psykiska och fysiska hinder som skulle komma.

Blev tapper

Jag ställde in mig på att allt skulle vara jobbigt, att jag skulle må dåligt och att det skulle göra ont. Allt blev därför mycket enklare för mig. Detta eftersom jag hade ställt in mig på det jobbigaste. Jag vet inte om jag valde rätt taktik, men jag tror det gjorde det lättare för mig och för mina närstående. Jag försökte lugna ner dem med att säga att jag mådde bra nästintill hela tiden och jag klagade väldigt sällan. Självklart har jag ställt mig frågan, varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag är inte det minsta religiös utan jag tror på slumpen. Jag hade bara en enorm otur. Ett av 300 barn som får cancer varje år i Sverige.

På måndagen efter jag fick min diagnos skulle jag färdas till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Där skulle jag genomgå olika prover för att de skulle kunna ställa en fast diagnos på mig. De skulle göra en biopsi, som är ett prov på en cell för att kunna se vilken form av lymfom jag hade. Man tog även ett benmärgsprov och satte in en CVK. CVK är en slang kopplad till blodkärlet i låret. 

Lyckad behandling 

I Göteborg fick jag vänta i tio dagar för att få besked om vilken form av lymfom jag hade fått. Diagnosen blev Non Hodgkins T-cells lymfom. Detta innebar att jag skulle ha en tvåårig behandling, varav ett halvår med cytostatika intravenöst och ett och ett halvt år med cytostatika i tablettform. 

Behandlingen blev mycket lyckad och redan efter en månad så var alla mina tumörer borta och det syntes inte ett spår av dem. Jag hade haft en väldig tur och min lättnad gick inte att beskriva. Behandlingen fortsatte, man ville förhindra att kroppen producerade mer cancerceller, därför fortsatte min medicinering som planerat.

Nu har det gått snart ett år sedan jag slutade med mina tabletter och jag mår bättre än någonsin. Jag pluggar ekonomi på gymnasiet och jag märker aldrig av att jag haft cancer. Det vill säga, jag har inga biverkningar som jag märker av i min vardag.

Jag har valt att dela med mig av min historia genom att blogga om det. Det har visat sig vara nyttigt för min egen bearbetning samt att jag tycker det är bra att andra kan ta del av det också. Utomstående och nyligen insjukna vet alldeles för lite om cancer och hur det är att drabbas av något så livshotande i unga år.

Tack, Calle


Fråga Calle.

Är det något du undrar över? Fråga mig så ska jag göra mitt bästa för att svara dig direkt. Din fråga kommer inte att publiceras.