Försök att fokusera på något som du längtar till

Hej jag heter Alexander. När jag var i femårsåldern växte jag inte som förväntat och fick genomgå ett flertal undersökningar för att ta reda på varför. Det konstaterades då att jag inte hade tillräckligt med produktion av tillväxthormon. Detta kan tillsättas via dagliga injektioner vilket var den ordinationen min läkare då gav mig. 

Min mamma, som inte ens gillar tabletter, blev orolig över att det skulle tillsättas dagliga injektioner – vad annat kunde då påverkas hos mig? Som en kompromiss föreslog min läkare att jag skulle gå på behandling, men att jag under den tiden fick ingå i en studie där man noga följde de patienter som fick dessa injektioner. Det gick mamma med på. Som en del i den studien ingick det att ta bilder på hypofysen med en så kallad magnetkamera. Och då fann man min tumör, en så kallad kraniofaryngiom.

Operation och 45 stygn

Då gick det fort, tio dagar därefter genomgick jag en tio timmar lång operation på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. När jag vaknade hade jag ett ärr från höger öra, i hårfästet, över till nästa öra. 45 stygn hade de fått sätta dit. Jag hade en blåtira så stor att jag inte kunde öppna ögat. Inte för att jag slått mig utan för att blodet hade samlats där av någon anledning – det gör visst så.

Operationen blev lyckad, men vid efterföljande kontroller med röntgen av tumörområdet visade det sig att jag ändå hade två små knölar kvar i storlek av två riskorn. Läkarna föreslog då traditionell strålning i Göteborg. Då var det dags för min pappa att bli ”besvärlig”. Han hade via en kompis hört talas om gammastrålning och att bieffekterna då var oerhört mycket färre. Problemet var att Göteborg inte hade en gammastrålningsmaskin, bara Sofiahemmet och Karolinska i Stockholm hade det. Sagt och gjort, pappa jobbade sig dit och runt midsommar samma år skrevs vi in på Karolinska i Stockholm och jag genomgick en omgång gammastrålning.

Idag är jag 18 år och det är nu tolv år sedan men mina riskorn finns fortfarande kvar. Man spekulerar nu att det kanske bara är ärrbildning, alltså inte en rest av tumören eftersom det inte har växt någonting. Därför går jag fortfarande på kontroller för att se så att riskornen inte börjar växa.

 

Livslång kamp börjar

Men som sagt är detta 12 år sedan och jag var bara 5-6 år när allt det här skedde. Jag kommer nästan inte ihåg någonting förutom saker som folk har berättat för mig. Det betyder att min kamp inte började när jag fick cancer. Min kamp började när jag blev frisk. När de opererade bort tumören tog de inte bara bort tumören utan också den grejen som är ihopkopplad med hypofysen. Detta gjorde att min kropp inte längre kunde producera vissa hormoner. Detta betyder att jag får ta en del tabletter och sprutor som kortison, levaxin och testosteron. 

Idag tar jag tabletter tre gånger om dagen, en tillväxthormonspruta på kvällen och en testosteronspruta var tredje månad. Och jag kommer behöva fortsätta med detta hela mitt liv. Det är detta som är en av de jobbigaste sakerna i mitt liv. Inte nödvändigtvis att behöva ta alla mediciner utan att mitt humör och dagsform med mera inte påverkas av min kropp utan av hur bra jag är på att ta mina tabletter. Om jag till exempel inte tar tillräckligt med kortison blir jag ofta väldigt trött och detta leder till att jag ofta blir lite tjurig. Och ingen gillar att vara med en person som tjurar. 

Känner utanförskap

Nu kommer jag till den andra av de jobbigaste sakerna i mitt liv, utanförskap. Jag har sedan mellanstadiet på något sätt känt mig lite utanför. Jag vet inte om det i grunden är att jag är annorlunda och kommer vara annorlunda än alla andra. Men det blev ännu värre i högstadiet. I högstadiet började jag bli mobbad och under en tid så blev jag helt utfryst och kände mig otroligt ensam. Detta var en av de sämsta tiderna i mitt liv. Men som tur är så kunde jag se ljuset i slutet av tunneln. Och det ljuset var gymnasiet. Jag skulle gå på skola inne i stan och få helt nya kompisar och ett helt nytt liv. 

Men saker blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Av någon anledning hade jag tänkt mig att jag automatiskt skulle få nya kompisar med samma intressen som jag. Som jag skulle passa jättebra ihop med. Men när man inte har haft en ordentlig kompis på ett tag så är det inte heller jättelätt att skaffa nya kompisar. 

Men trots det blev allting bättre. Det var inte längre någon som var elak mot mig i skolan och även om jag inte hade några bästa kompisar som jag hängde med på fritiden trivdes jag i klassen och jag hängde med skolkompisar i skolan. Under den tiden utvecklades jag också otroligt mycket som person. Jag är inte bara mer social idag utan jag har också bättre självförtroende. Jag har så länge jag kan minnas försökt gå ner i vikt och bli smalare. Men då insåg jag att jag inte kan gå ner i vikt för att kunna visa upp mig för alla andra utan jag måste gå ner i vikt för att jag själv vill. Idag har jag absolut inga problem med att gå ut utan t-shirt på mig, och detta trots att jag är ganska överviktig. Jag har kommit igång ordentligt med träningen. Men inte för någon annans skull, utan för att jag vill och för att jag tycker det är roligt att träna. 

Hjälp från oväntat håll

Jag har fortfarande inte några riktigt bra kompisar men jag inser att jag nu har förmågan och självförtroendet att skaffa nya kompisar och att vara social. I morgon tar jag studenten och efter det ska jag åka till USA i tre veckor på språkresa. Där hoppas jag träffa många nya kompisar. Men det slutar inte där. Jag kommer också att flytta till Linköping till hösten för att plugga systemvetenskap. Jag kommer helt enkelt börja om från början. Jag tror att det är det bästa jag kan göra. 

Jag har kommit så sjukt långt idag jämfört med bara för några år sedan. Men jag har inte gjort det själv. Det är väldigt många människor som hjälpt mig och det är inte bara min familj och min släkt utan också andra som har haft cancer. Det var runt tiden jag började gymnasiet som jag också började gå på Ung cancers och Barncancerfondens träffar. Och av någon anledning är det så sjukt mycket enklare att umgås och prata med andra människor som på något sätt varit i kontakt med cancer. Dessa människor har hjälpt mig fruktansvärt mycket. De har inte gjort något särskilt utan helt enkelt bara funnits där så att jag haft någon att prata med. Jag hade verkligen inte varit den personen jag är idag utan deras hjälp. 

Fokusera framåt 

Som en avslutning till min berättelse så vill jag berätta att alla kommer någon gång i sitt liv ha en period då man mår otroligt dåligt. Det spelar ingen roll om man är ung eller gammal, om det är för att man jobbar för mycket eller för att någon är elak mot en. Eller oavsett vem man är. Jag vill att alla ska komma ihåg detta. Det är de enkla sakerna som gör skillnad. Om du märker att någon mår dåligt, oavsett om du känner personen eller ej, bara prata med dem, säg hej eller fråga hur de mår. Det är absolut det som hjälper mest. Att känna att någon faktiskt är intresserad av mig. 
Och för er som mår dåligt eller som kommer att göra det, kom ihåg att det kommer bli bättre. Försök att fokusera på något som du längtar till. Det spelar ingen roll om det är tills du kommer hem så att du kan spela Overwatch eller om det är till sommarlovet. Försök bara att fokusera på något bra så kommer det också att bli bättre.

Tack för att ni läste min berättelse. 

Alexander Carlström

Fråga Alexander.

Är det något du undrar över? Fråga mig så ska jag göra mitt bästa för att svara dig direkt. Din fråga kommer inte att publiceras.