Att berätta för kompisar var inte självklart i början

Mitt namn är Aida Kopriva och jag fyller 21 år den här sommaren. Jag har två bröder, en brorson, (snart en brorsdotter också) och en mamma och pappa såklart. Mina föräldrar kom från Kosovo till Sverige 1989 och sex år senare föddes jag. Jag läste naturvetenskap på gymnasiet och vill plugga vidare till civilingenjör. Än så länge tar jag ett sabbatsår och jobbar i en smyckesbutik. På fritiden gillar jag att umgås med mina kompisar, träna, fika och kolla på film. 

Året var 2004 någon gång i slutet av maj när mina föräldrar upptäckte att min mage hade vuxit ovanligt snabbt och att den även var hård. Vi bodde tillfälligt i Åsljunga i norra Skåne som tillhör Örkelljunga kommun. Vi åkte till vårt lokala sjukhus i Ängelholm för att ta reda på vad det var, men de skickade oss vidare till Lund för att de inte riktigt visste vad det var. Den 11 juni 2004 fick vi reda på att jag hade en godartad tumör som visade sig väga tre kilo. Den tumören var otroligt ovanlig i Sverige så jag blev ett specialfall och man samarbetade med andra länder som Tyskland och England för att de hade haft sådana här fall tidigare. Dagen jag fyllde nio år opererades jag för första gången i mitt liv. Läkarna sa att jag bara behövde en operation för att sedan påbörja cellgifterna. Det vi inte visste var att detta var början på alla operationer. Jag var tvungen att ta cellgifter eftersom det fanns rester kvar som de inte kunde ta bort med en operation, och som kunde bli nya tumörer.

Mina föräldrar ville inte att läkarna skulle berätta detaljer för mig, jag var ju bara ett barn. Deras största rädsla var egentligen att jag skulle må dåligt psykiskt. Så jag visste inte så mycket förutom att jag var sjuk och behövde ta mig igenom detta. Något annat alternativ fanns inte.

En ovanlig tumör

Jag fick börja min cancerresa på sommarlovet vilket var lite skönt på något sätt. Det var skönt att göra det utanför skolan och inte behöva berätta för alla kompisar och lärare. När skolan sen började var det inte jag själv som berättade om min sjukdom. En sjuksköterska kom till min klass och berättade varför jag inte var så mycket i skolan och varför jag hade peruk. Mina dåvarande klassföreståndare kom hem till mig med massa presenter och erbjöd sig att hjälpa oss städa och laga mat när vi inte hade tid. Jag fick otroligt mycket stöd av skolan, kompisar och deras föräldrar, grannar och mina föräldrars kollegor. Det betyder så mycket.

Själva behandlingen gick upp och ner. I början hade jag väldigt ”milda” cellgifter som jag skulle ta i cirka tre, fyra månader. Vi rakade mitt hår men de växte ändå under behandlingen och jag kände mig ändå rätt okej. I oktober samma år visade det sig att cellgifterna inte hade hjälpt ett dugg. Då fick jag opereras igen för att de hade hittat en ny tumör som var lika stor som ett ägg. Efter det fick jag ta rejäla cellgifter. Jag sov hela dagarna, hade så ont (mest i magen) så att jag skrek, jag spydde och åt ingenting. Det var helt enkelt ett helvete. 

När jag fick feber var jag tvungen att åka in till Helsingborgs lasarett. Jag behövde isoleras eftersom jag var infektionskänslig. I Helsingborg kunde de inte hantera min port-a-cath vilket resulterade i att nålen flera gånger fastnade och gjorde jätteont. Idag klarar jag inte av att vistas i Helsingborg då jag tyckte att deras vård var usel. Istället för att få ett isolerat rum fick jag ligga i ett helt vanligt rum där folk gick ut och in. Därifrån har jag verkligen hemska minnen. I Lund däremot fanns något som heter lekterapi, en pedagogisk verksamhet som riktar sig till barn och unga. Där kunde jag spela kort med personalen, spela biljard och annat som gjorde att jag fick komma iväg från det hemska ett litet tag. Personalen på lekterapin var helt fantastiska. Sjuksköterskorna kunde verkligen sin grej och visste hur de skulle hantera barn som inte mådde bra.

Försökte klara av skolan

När jag var sjuk så gick jag i tredje klass men jag försökte vara i skolan så mycket som möjligt. Det var inga problem och gick bra, men när jag avslutade behandlingarna så flyttade vi till Malmö och jag började en ny skola. Fjärde klass var väldigt tuff för mig eftersom jag inte låg på samma kunskapsnivå som de andra fjärdeklassarna. Men jag tog snabbt igen det och var en av de bästa i klassen när jag började femman. 

Jag fick andra svårigheter när jag gick i gymnasiet. Under andra året opererades jag för tarmvred. På grund av det missade jag ungefär en och en halv månad i skolan vilket var jättemycket (jag pluggade naturvetenskap). Lärarna gav mig inte så mycket stöd som man kunde förvänta sig. De trodde att jag skulle ligga i fas med de andra eleverna vilket var omöjligt. Det var bara min idrottslärare som gav mig en extra chans. 

Detta resulterade i att mina betyg sjönk och jag hamnade i en depression. Det kom nämligen som en stor överraskning att jag skulle opereras för tarmvred och det rev upp gamla sår hos mig. Jag gick ut gymnasiet med fyra F. Först när jag tog studenten släppte all stress och jag kunde börja andas igen. Senare läste jag på komvux.

Tyck inte synd om mig

Att berätta det för kompisar var inte självklart i början. Jag berättade det för en av mina kompisar och även hennes föräldrar visste. Vi fick mycket stöd från hennes föräldrar även fast våra föräldrar inte hade umgåtts innan. Det var ju inte förrän en sjuksköterska från Lunds sjukhus kom som hela klassen fick veta. Jag fick oerhört mycket stöd från alla barn och lärare. 

Hur jag handskades med kompisar under tiden och efteråt berodde mycket på kompisarna. Det var mycket olika reaktioner och än idag får jag olika reaktioner. När människor tycker synd om mig känner jag mig väldigt liten på något sätt. Mitt självförtroende sjunker och jag får ångest. Jag är en mycket positiv människa och försöker berätta det som om det bara var en liten grej i mitt liv för att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig. Mina närmsta och de flesta av mina kompisar tycker att jag är en oerhört stark människa som klarar vad som helst utan att gnälla. De tror på mig, att jag kommer nå långt i livet. Det stödet betyder oerhört mycket för mig och ger mig styrka. 

Bästa,
Aida


Fråga Aida.

Är det något du undrar över? Fråga mig så ska jag göra mitt bästa för att svara dig direkt. Din fråga kommer inte att publiceras.

 
Lars RodvaldrAidaComment