Min andra chans

Jag tatuerar mig inte bara för att det är snyggt. Jag tatuerar mig för att det berättar om vem jag har varit och vem jag är idag.

Efter överlevnaden kändes det jämt som att jag gick runt i någon annans kropp. Det tog ett tag att förstå. Men Isak Andersson, den där lilla osäkra, otrygga och jämt sjuka lilla killen, fanns inte längre. Killen som sökte tusen djupa svar men som aldrig fann några och som i många fall mest var till besvär och i vägen för folk.

"Vem minns egentligen sin barndom" – brukar de flesta säga när jag säger att jag inte minns min. Eller jag minns den, men jag minns den på ett trögt och drömmande sett. Jag vet inte hur jag ska förklara men något var i vägen. Jag och min kära mor tror att tumören måste ha funnits i mig i många år. Hon brukar säga att: "något fel var det ju på dig" – och skrattar sedan.

Nä, men hon håller med om att det var något mer än bara min konstnärliga ådra och saknaden av en fadersfigur. Mammor känner väl på sig sånt om sina barn? Tumören var snabbväxande men min barnläkare håller med om att vår hypotes är möjlig. Men det kommer vi aldrig få svar på. Fasen, jag som älskar att finna svar.

När jag var liten skrev jag ibland dagbok (även om jag lärde mig skriva någorlunda i tvåan och till och hade upp till högstadiet stora problem med skrivandet och talet). Men jag "skrev" ofta små meddelanden till mig själv till framtiden och berättade hur just den känslan jag hade då kändes. Eller så skrev jag pepptal till mig själv. Om att orka fortsätta på livets stora väg. Kanske kände jag att nått var fel?

Återigen så får vi inget svar, tur att jag älskar frågor.

Direkt när jag fick tillbaka logiken och viljan att fortsätta leva efter cancern, så började jag ändra på mig själv smått. Jag började äta bättre, röra på mig mer, jag tog bort onödiga vänner i från mitt liv och sökte upp mer livsbenägna vänner. Tatueringarna började titta fram, jag rätade på mig och tränade på den stolta hållningen som passade mitt nya jag. Framför allt började jag prata och utrycka mig mer, något som alltid gnagt och irriterat mig.

Fast jag förstod inte allt detta förrän kanske förra året när jag bytte namn till Isak Thern. Då tog jag det mer passande släkt namnet, för mig, från min mors sida. Med ett vacktare, ovanligare och framförallt med tanken på att drömmen om att showbissniz skulle bli verklighet så blev dessutom det ett ypperligt artist namn.

Det handlade inte om att jag var sämre förr, även om jag själv tycker det... Det handlade mer om att jag ville sluta förmiska mig själv, sluta må dåligt över mitt förflutna och börja anpassa mig i samhället och kunna accepera att jag kanske är lite annurlinda. Det är ju faktiskt det livet handlar om, att glömma, förlåta och gå vidre.

Och jag fick ju dessutom en andra chans. Självklart att jag tar den!

 

// Isak Thern

 

 

Isak ThernComment