Min naknare sanning

upload.jpg

Det trodde ni inte va? Att jag kunde bli mer naken och ärlig? Sanningen är ju att jag inte äns blivit som "naknast" än. 

I hela mitt liv har jag faktiskt aldrig trott på kärlek. Inte den äkta i alla fall. Gång på gång i tidiga och senare år, så har jag fått se så mycket lögner som gjorde att jag tillslut trodde var kärlek. Blir man lurad för länge så blir lögnen sanning. Jag har så klart älskat, och jag älskar ju allt nu, men jag har trott, som säkert de flesta nångång gör, att man hittat den där kärleken som man sen blivit dragen i näsan och bedragen av.  Jag var så stensäker, så länge, att den där äktalivskärleken inte var något för mig. De senaste åren har ju livet visat mig den mörka sidan och i aspekten att jag haft cancer och är fysiskt skadad i kropp, knopp och snopp (haha) så trodde jag att jag aldrig någonsin skulle komma den nära. Och även om jag gjorde så skulle det bli ett evigt lidande när man har en oläkbar hjärna, sårat hjärta och tramatiserat sinne/minne.

 

"Det gör ont att tänka"

 

 

Som jag tidigare skrivigt och sagt så ser jag sex och kärlek sitta ihop. Finns inte attraktion så dör kärleken. Och i mitt fall när attraktion har funnits så har inte min fysiska kompetens funkat (p.g.a. hjärnskadan) och då dör kärleken för det istället. Då kanske det är fel kärlek tänker du! Så kan jag tänka nu men jag kunde inte se det så då! Min fysiska skada berörde mitt psyke så kraftigt att det rasetade allt, i detta fall mitt självförtroende på sex och kärlek. 

 

 "Det var priset jag fick betala" 

 

I alla fall så klarade jag inte av att "ta hand" om en kvinna eller en gudinna! (som jag vill kalla dem) Ja jag ser kvinnor på detta sett, de är varelser som jag hyser så mycket respektrespekt för och gjorde att jag inte ville vara med dem, ifall jag gjorde dem illa. Dessutom blev det en djup sorg, så djup att jag (min försvarsmekanism) började utesluta dem ur alla olika arkiv i hjärnan. Jag ville inte attraheras av dem, jag ville inte röra dem. Jag vågade inte äns titta på dem i början! Jag kände mig lite som en kastrerad dörrmatta som jag bara var glad för om nån ville gå på. Så män fick bli mitt ända allternativ! Även att jag sa att jag var bi, och jag är bi! (Det är ju våra val som utgör vilka vi är) Vi är ju alla människor. Vad spelade det för roll att jag älskade (med) en man? Jag kunde dessutom förstå hur de tänkte när jag själv var man. Kvinnor var omöjligt att läsa av och är fortfarande! Haha...

 

Summan av kardemumman är att jag inte längre behöver ljuga för mig själv.

Ni kanske skrattar åt mig nu, antingen i förståelse eller av avsky, men det spelar ingen roll. Jag tar ju hellre förgivet att ni skratta av glädje, eller gråter för min lycka än tvärt om. ( ja meningen kommer snart) Men jag har faktiskt hittat äkta kärlek och det "råkade" bli med en speciell och underbar tjej som inte bryr sig om mitt förflutna och fsktiskt gör mig lite hel...

Nu är det tidigt att publicera detta i offentlighetens rum när vi själva precis själva har satt en "etikett" på oss. Men ärlighet varar längst och rädsla är obefogat. I alla fall när det kommer till äkta kärlek! Eller så klart det finns rädsla i mig, jag har ju en hjärna... Faktiskt. Haha.. Men jag är trött på hjärnspöken och jag älskar att skrämma dem så de får gärna komma. I vanliga fall kanske man ska vara rädd att man flyr ifrån mig av min vanliga extrema ärlighet. Men i detta fall och med min fina så är jag inte rädd. Inte det mista faktiskt. Flyr hon så flyr hon, men hon är så stark och van vid mitt behov av att vara ärlig så det finns nog inte en chans! 

Hon visar mig vad äkta kärlek är.

upload.jpg

Tack för att ni ville lyssna! 

 

Vi ses snart! 

 

 

//Isak Thern  

Isak Thern1 Comment