Min nakna sanning

Vad gör man igentligen när vad man än gör, eller vem man än är med, så har man problem!? - och vad är igentligen ett problem.

Det är min underrubrik på den stand-up som jag kör i den lilla "turnén" som vi i hopp om livet gör. (Malmö i våras och Stockholm i höst) Jag gillar igentligen inte att nämna negativa saker eller problematik för det är ju då de börjar att finnas. Ingen gillar väl det. Problem, även om det är litet, så är det förknippat med sorg. Varken sorg eller problem, vill jag säga inte finns i min värld! Men det stämmer ju tyvärr inte, verkligen inte.

"Förlåt men jag har haft cancer"

Jag opererades ju i hjärnan och fick starka gifter och brännande stålar på det cancer-krigshärjade området i hjärnan i ett års tid. Säg något som inte är skadat där? Hjärnan styr ju verkligen allt i kroppen! Jag gillar inte igentligen att säga vilken svag människa jag faktiskt är. Att du lätt kan putta omkull mig (för min dåliga balans), trycka hårt bak i huvudet på mig så jag svimmar (eftersom jag inte har något skallben där som skyddar hjärnan) eller att du kan förnedra mig med allt som jag inte klarar som andra friska människor i min ålder klarar enkelt. Bara ordet att jag är hjärnskadad är ett öppet sår du kan salta i! Jag måste nämna mina problem och svårigheter hela tiden. Om jag inte nämner dem, så tvingas jag att be om ursäkt istället. Och Vad är värst? Att bli dumförklarad om jag inte säger dem, eftersom då blir jag dömd för min utsida. Eller så blir jag nervärderad och tyckt synd om och dömd för mitt indre? Det väldigt svårt, i den moderata och främlingsförgämtliga värld vi lever i, där pengar, välfärd och utseende går före att bara kunna få levna enkelt, med vem du än är, var du än har för men, skador, bakgrund efter livets hårda atmosfär. Ett samhälle där det blir väldigt dyrt och krångligt att vara "annurlunda". 

Du är inte sjuk förens någon ger dig en dom"

Dessa år då jag har fallit och fallit över alla korkade fel och misstag som jag gjorde i början för att sorgen över att ha en hjärnskada, vara en fysisk svad människa i resten av mitt liv med tramatiska minnen och med förstörda drömmar tog över. Det gjorde mig oförmögen att leva efter överlevnaden. Man ville knappt veta av mig i början, eller det var nog ganska jobbigt att stå mig nära innan jag lärde mig att le. Det är sant! Folk sa alltid "släpp det", "gå vidare" eller "sluta prata om det". Folk ville inte att mina problem skulle finnas, det ville inte jag heller så klart, men de fanns och jag kunde ju inte precis släppa dem. Så jag fick byta taktik och levnadsmetod. Människor väver ju upp i grupptryck, fördomar och med att tystas och det ligger sedan i vår livsgrund. Det ligger i människors natur att inte gilla problematik, sorg och sånt som är ovisst. Så det blir väldigt svårt för mig att få vara mig själv. Det är väl därför jag gillar att säga "vad är igenligen ett problem?" Hela jag är ett problem. Haha...

" Folk ropar bu åt regn, problem och kyla. Men jag ler och hurrar åt Elendet.  Varför göra det värre än vad det är!? "

Jag kommer nog aldrig att förstå syftet i att vilja se på värdret för att kunna klaga över det eller att vi bara ler, pratar med dem vi känner och älskar att höra om människors misslyckanden/skvaller. Det finns viktigare saker att ta i tu med.. Men vi är ju alla olika och det jag vet är att utan problem och gråt så skulle livet bli väldigt tråkigt. Även om jag tror att samhällets balans är lite skev nu när den psykosociala ohälsan ökar bland svenskar. Vi mår nog för bra och ser för lite problem. NEJ dem syns men de kollas negativt på dem eller rent ut av så blundas det!  Av rädsla! Det gör att vi inte vill ta upp dem. Hur ska vi då kunna rädda värden som gråter om vi "bara" gråter när vi ser dem?

Nu lever jag bättre än någonsin och har hittat balansen på liv och död, humor och allvar. Och jag tror det är för att jag kan se på problem och "le" åt dem.

Hur gör du?

Puss och kram

 

//Isak Thern

Isak ThernComment