I min värld

Det finns ord som används fel och som borde stå på den positiva sidan i ordlistan. Sen finns det ord som inte borde finnas alls.

Ord som förgäves, förmycket, onödigt, dåligt, makt, etc. skulle jag vilja säga att de finns inte i min ordlista och används så fel i vårt samhälle. Men jag vet ju att om de negativa orden inte fanns så har vi svårt att urskilja det posetiva i dem och det fina som faktiskt kan komma ur dem. (Allt går om man bara vill)

" Det Finns inget i min värd som är oödigt eller förgäves, allt har en mening det gäller bara att hitta den. "

Vi ska ofta fördömma något innan alla kort ligger på bordet och ta utsidan för givet. Som ondska. Jag tycker inte det ska få finnas, så klart! Men nu gör det och det gäller att hitta varför. Ofta ligger gener, uppfostan, tramatiska minnen och oläkta ärr/fel läkta sår bakom upphovet till ord som inte borde finnas. Våld, misshandel, kräkningar, homofobi, terrorism, rasism, ja allt som har med rädsla att göra. Det lätta ordet dömma som betyder att ta för givet är ett svärord i min värld.

Hur kommer det sig att vi ofta tar förgivet och dömmer det vi ser? Ingen har ju en född egenskap av att vilja se fel eller vilja vara ond? Jag tror allt handlar om rädsla faktiskt. Grunden till all sorg kommer av påhittad rädsla eller gammal rädsla, någon skada som "fel-medicinerats". Man säger ofta det hårda ordet till en psykopat som mördat någon att den har nått fel i huvet. Vi har många, kanske alla något fel, i huvudet. Men det är ju faktiskt hur vi väljer att bemöta den som är det viktiga. Blir vi sårade när vi är svaga eller har ont så kan det ge stora konsekvenser! Se, våldtäcksförövaren, det är verkligen inte okej det den gör, men vart kommer det ifrån?

" Varför måste man såra eller skylla över för att själv må bättre? "

Mina barn på fritids eller på dagis skyller jämt på någon annan och om de blir tagna på bar gärning så blir de svaga och rädda i den sekunden av påkommandet. Att le mot en sådan "brotttsling" som glömt att lämna tillbaka en boll eller slår ett annan barn är, är självklart för mig. Skulle jag bli rasande så skulle barnet kanske få ett tramatisk upplevelse eller springa i väg och slåss ännu mer. Exakt samma sak gäller det med vuxna. Nu klarar en vuxen mer av en arg konfrontation och vissa förtjärnar inga leenden alls. Men det är så finkänsligt och jag tror vi glömmer bemötandet lätt.

Och det vet jag själv! Skulle någon skrika på mig så vill jag inte lyssna eller vilja göra tvärt emot. Omvänd psykolgi heter det. Jag får mest kommentaren att jag är barnslig då, hehe... Men jag tycker det är så fruktansvärt fult att skälla ut någon som inte förstår. Även att många förkänar också det utskällnbingen eller tar förgivet att den vill vara svår. Den gör ingen skillnad eller SÅ liten skillnad att få ut den ilskan man vill ge. Är det värt det?

Jag blev inte bara illa behandlad av en vän påvägen till flygplatsen i torsdags när jag var i stockholm. Jag blev också fel behandlad av 2st av personalen på Bromma. Varför? Antingen dömde de alla 3 ut mig för mitt yttre eller så använde de sin makt fel. Men det var så onödigt när jag redan var stressad och upp i varv. Jag hade lätt kunnat brusa upp och såra dem som de gjort med mig. Men då hade jag blivit mer ledsen.  Vad hade det hjälpt mig? Dessutom skakade jag av mig det snabbt. Jag visste ju att jag inte behövde vara spydig och förminska någon för att må bättre, att må bättre kommer. Det tråkiga är väl att de inte hade glasögonen på sig som kunde göra så de såg hur jag upplevde dem...

" Glöm inte att andas, se det fån den andras synvinkel och tänka på framtiden när något obehagligt händer dig. Efter regn kommer solsken. Bara du väljer hur stort sorgen ska få ta. "
Hoppas ni har en fin lördag/helg/vecka så ses vi snart igen.

                                                                            Kram //Isak Thern

 

 

Isak ThernComment