HYLLNINGARNAS HYLLNING!

upload.png

LIKA MYCKET SOM JAG ÄLSKAR ATT LE ÅT MÄNNISKOR SÅ ÄLSKAR JAG ATT HYLLA DEM, OCH VAD DE HYLLAr MIG! 

När någon ler åt mig så blir jag ju så glad, ni anar inte! Ni vet ju det. Hehe.. Men när någon hyllar mig, gillar något som jag gör, så att jag kan bli knäsvag! Ja nu beror det ju så klart på om man får en "bra Isak" från en person eller applåder från 300 pers. Endorfin-påslaget öppnas ändå väldigt mycket så att säga. Och det här året har varit helt galet! 

Så klart, är det en föreläsares, skådespelares, underhållareseller artists jobb att behaga, roa och ge något och hoppas på att man tackas. Man har ju ändå gett en bit av sig själv. Så ska det ju vara också, eller det vill man väl, tacka? (Fast jag är nog arbetskadad för jag säger ofta för entusiastigt och lite "för" glatt till andra skådespelare att det var fantastiskt bra! Fast att det kanske var att ta i. Men jag vet hur det känns att stå "naken" på scenen, "offra" sig och oroa sig att man gör bort sig. Men bättre att hylla/älska för mycket?

Men det är när folk gör det där i tomma intet, det bara slinker ut en tacksamhet, så är det så häftigt! Ja, jag vet. Egentligen borde vi ge komplimanger gämt, som en vana. Precis som att ge pengar till barncancerfonden/cancerfonden eller säga "jag älskar dig" varje dag och inte bara när det är alla hjärtansdag eller någon annonserar och ber om hjälp. Jag vet inte varför världen ser ut så, att vi måste poängtera/tänka för att komma ihåg saker. Vi kanske alla har en hjärnskada? Haha.. 

upload.jpg
upload.jpg

Nä men personligen nu, när jag låg hemma förr, nyspydd och längtandes efter slutet. Så kom var och varrannan dag någon med blommor, tårtor, kort, äpplen, böcker, ja alla möjliga presenter och lyckoönskningar! Och ibland många jag inte äns kände. Just då tänkte man inte så mycket på det, om jag ska vara ärlg. Men idag kan jag inte ta ett steg utan att tänka på dem som lyfte upp mig så och trodde på mig!  Då, när någon bekräftar mig idag så åker jag nog tillbaka till förr. Varför jag blir så där löjligt glad är nog för att jag inte gjort dem besviken? De trodde på mig och jag får bevisa att jag inte sviker. När ni tror på mig fortfarande så får det mig att vilja fortsätta. Fortsätta att tro och hoppas! Det borde vi alla göra till alla, alldeles för mycket!

Jag skriver ju på en bok om denna resa och där ska jag hylla var och en av er. Listan är lång på historiska hjältar i mitt liv och den listan blir bara längre. Så jag ska ägna mitt liv åt att visa min tacksamhet, ni fick mig att överleva och gör så jag kan forsätta leva.  

Tack för det! <3

upload.jpg

 

 

Isak ThernComment