Första gången (del 1)

Första gången jag skulle gå ut första gången i mitt liv och "roa" var med mina vänner på student firande i Kalmar våren 2010. Men det var tydligen ett dumt val...

Jag hade inte slutat med cellgiftsbehandlingen än så jag drack inte en droppe alkohol. Vi stod i kön till Vallen då jag lyckades snubbla på en sten som gjorde att jag snubblade vidare av min obalans. I samma stund känner jag ett hårt grepp tas om axeln och jag slängs kallt och ljudlöst ur kön. Jag blir illröd i ansiktet och förklarar fort för vakten att han gjort ett misstag.

Han lyssnar inte, han tittar på mig och hånler. Min svaga kropp och sinne tar i från en kraft som jag inte har reserv för och förklarar återigen. Men han tittar nonchalant bort och jag kan inte längre hejda tårarna. Jag vet inte hur länge jag står där och bönar och ber, snorar och tjuter. Blottar hela mig själv och mitt indre in för honom och hela den långa kön. Mina vänner kommer till undsättning.

Men vakten har bestämt sig för att jag är full. Så jag ber en annan vän hämta en gammal nära vän, som är anställd inne på dansklubben. Hon kommer ut med svarta ögon och sitt guld blonda hår fladrande i den kalla vinden. Hon skäller ut vakten så där på sitt underbara sett. Han ber faktiskt om ursäkt och släpper in mig. Men det är förlänge sedan för sent.

Denna traumatiskta händelse sitter kvar i mig och kommer för alltid att göra det. Jag hade precis börjat på återuppbyggandet av det raserade jaget och var fortfarande väldigt sårbar. Än idag, 7 år senare öppnas detta ärr varje helg eller kväll när mörkret infaller och feststämningen knackar på dörren. Faktiskt bara när jag är ute på kvällspromenad med voven eller hör ett gäng människor som skrattar och skrockar. Och alltid, vare sig min omgivning vill gå på restaurang eller en bar så skärs en kniv in i mig.

Min överlevnad ska inte få försvåras av oförstående eller omänskligt makt beteende, som många vakter och poliser har. Jag går ut ändå, jag skrattar åt min rädsla och de som försvårar min efterlevnad. Fast med kärlek så klart, för jag tror inte dem vet vad de gjort och gör mot mig. Jag tror inte de vill eller äns vet att de gnager på min själ.

De behöver upplysas! Kanske med hopp?

 
Isak ThernComment