Film 2 inspelning 4

20170507_153502.jpg

Hur kommer det sig att alla de där negativa orden blir positiva och lätta i konstens värld?

"Varsågod!". "Gå inte så fort". "Vänta en bil kommer nu". "Förlåt men kan ni vara lite tysta i 5 min, vi spelar in/övar precis, tack". "Vi får ta om det där". "Varsågod och börja; Jag tycker att... STOPP! Få med frågan också". "Ska jag gå in nu? Eller kom musiken först?". "Vänta, vänta. Jag måste bara.." "Hinner jag gå på toa...?"

Varför går man in i något man vet är kroppsligt och psykiskt krävande? Varför utsätter man sig för det frivilligt? Det låter kanske hemskt att leva i stress, press och i fånig och planerad perfektionism. Att leka fram en tanke som inte syns och gestalta det fysiskt. Det låter flum men det är ju så viktigt, livsviktigt, att det inte blir en dålig bild/tagning/scen. Att ljuset blir dåligt eller att scenografin inte är bra.

Kanske utsätter man sig för det för att det hårda arbetet lönar sig och man får välja sin "strid?" Drabbas du av en olycka så har du inte fått välja att du ska lida. Nu är ju lyckan så klart också större om du övervinner en olycka eller klarar ett oförberett hinder!

Men jag blir lycklig av att lida för konsten. Och egentligen går ju konsten tillbaka till människan, så man lider för andras lycka? Det gör mig lycklig att hitta på något som kanske inte finns. Fysiskt i alla fall. Det bästa som finns är att få någon att le eller att skratta och jag tror jag kan göra allt för att få det där leendet, de glimmande ögonen.

I helgen hade vi årets sista filminspelning och scenuppträdande för webb-tvserien med delar ur vårt team i "Hopp om livet". Tempen och pulsen var som vanligt väldigt hög när vi ibland filmade två olika scener samtidigt och man ska hinna med att äta och gå på toan. Taxi hit och taxi dit. Och samtidigt vara berädd på att fokusera och "köra". Och vi har dessutom alla en hjärntrötthet i olika styrkor att brottas med!

Scenuppträdandet, stand-upen, som vi bara hade övat själva eller inför en kamera, gjorde vi nu på en scen andra filminspelningsdagen. Genrepet (generalrepetitionen, där allt ska vara som en riktig föreställning) var första gången vi fick se varandra. Som själsfränder passade vi ihop och gjorde varandra oförstörbara. Det var en mäktig känsla!

Så klart att publiken var imponerade, som jag, och kanske lite mer på en nivå. Men jag var nog stoltast av alla över min nya lilla familj. Det är bara jag som har tidigare erfarenhet av skådespel och scenuppträdande. Och på topp av vad människan bävar mest för så är det att stå på scenen. Att dö, som är på tredje plats vet jag ju att "Hopp om livet" inte är rädda för. 

Vi övervinner allt och tillsammans gör vi det bättre och starkare. Inget ska kunna stoppa oss i livet efter nu!

Vi ses kanske på filmvisningen i höst?

//Isak Thern
 
Isak ThernComment