Efterlivet har börjat

Äntligen skriver jag direkt ut i offentlighetens rum där allt är möjligt. Precis så som livet borde vara. Enkelt.

Jag har skrivit i hela mitt liv, lite har publicerats men äntligen får jag skriva fritt och direkt ur hjärtat. För det är precis det där man får göra när hjärnan inte funkar som den ska (jag fick ju en hjärnskada efter operationen). Kan man inte tänka riktigt med hjärnan så får man göra det med reserven. Hjärtat.

Men vad ska man börja med att berätta? Jag har så otroligt mycket att säga och allt hänger ju ihop, det psykiska med det fysiska. Självklart kommer allt att hålla hand i hand med hjärncancern jag vann över när jag var tonåring. För kampen efter överlevnaden är större och mer ansträngande än när jag fysiskt svävade mellan liv och död och var ett barn. Biverkningarna, ärren, de tramatiska minnena, seneffekterna och hjärnskadan, försvårar mig att leva fysiskt, psykiskt och socialt. Och vad ska man göra när var man än vänder sig så lurar mörkret? Alla sår kommer att förfölja mig i resten av mitt liv och så är det ju för alla människor. Vi måste alla hitta sett att leva med ryggsäcken och ärren vi har fått och fast att livet känns tungt.

Bara för något år sen så slutade mitt inre kaos och jag kunde verkligen se alla svar och meningar med livet. För jag tror inte det finns ett svar, en mening som funkar för alla. Vi är alla olika hjältar och bör behandlas så. Och lika mycket som vi lever med livet, så lever vi också med döden. Jag tror att döden uppenbarar sig mer psykiskt, vi vet att den finns men vi vill inte, kan inte riktigt se den och människan väljer att blunda. Vi måste för att orka, det är en av våra viktigaste försvarsmekanismer som ska skydda oss så att vi inte själva raseras. För du måste rädda och älska dig själv innan du kan göra det samma mot andra. Du måste få tänka på dig själv först för annars kan du ge och ge och det du ger gör inte så stor skillnad.

Jag vill verkligen inte se döden heller. Men på samma sätt som man måste gråta för att kunna skratta så måste du kunna se död för att kunna se liv. Och min andra chans till livet som jag fick efter min överlevnad, så vill jag verkligen se livet och dess potential. Men allt har ett pris och jag kan längre inte blunda för problemen. Och ska jag vara ärlig så vill jag inte längre bara se lycka. Det låter hemskt att säga att jag kan le när något hemskt händer och självklart ler jag inte för stunden. Men jag ler för framtiden, för jag tror att alla hemskheter som sker, händer av en anledning. Vare sig du ska bli starkare av det eller det bara är ett prov på uthållighet.

Och varför drabbas även fina människor av det onda? Och är verkligen det onda så ont då? Jag gick i många år, jag går fortfarande, som den djupa människan jag är, och funderar på livet och döden var eviga dag. Men som sagt det är priset som jag fick betala och inte är det så hemskt när jag fick lära mig att leva för mer stunden och glädjas vad jag har.  För imorgon kan vi dö eller något kan försvåra livet för alltid. Och då lever vi inte längre för oss själva.

Följ med mig på resan genom och mot livet, sett ur mina ögon. Allt kan hända och livet kan ge en allt eller inget. Det är ett gigantiskt spel där chansning och tur avgör spelreglerna. Låt oss spela. Låt oss balansera. Låt oss fånga dagen.

Isak Thern