Balans

Samhället tycks tro att glädje är livets balans och att sorg inte ska finnas. Det är en fin idealism men det är verkligen ingen realism.

Vad är meningen med livet. Varför lever vi? Hur lever man som bäst? Vem har den rätta måttstocken som bestämmer vad som är rätt och fel? Alla stora frågor som mäskligheten funderat på i urminnes tider tycks vara en svår nöt att knäcka. Svåra hinder gör mig taggad och jag måste finna ett svar!

Efter min överlevnad så kom jag ofta hem gråtandes till mor efter att ha mött, under dagen, inte bara negativa människor som ofta ville dölja ledsna händelser och lägga på ett fejk leende. Detta var en tid då jag blev knallröd och grät när jag inte kunde utrycka mig och kände mig förvirrad. Jag kunde inte förstå hur människor kunde förmå sig att ljuga (inte säga sanningen), förneka att de ljugit. Och det som gjorde mig mest upprörd var att alla runt om kring bara spelade med.

Tydligen viste alla människor om den sociala normen, att man skulle dölja den smutsiga sanningen, offentligt. Det är så man uppfostras och ännu mer förr då man skulle visa så lite känslor som möjligt. "Det var enklast så, och det är ju bara en vit lögn" - hade jag hört.

Idag gråter jag inte när jag blir upprörd över att människor har en tendens, en vilja, att undanhålla sanningen. Men jag undrar ibland fortfarande hur man kan må bättre av att ljuga, glömma och gå vidare med ett oläkt ärr, eller rättare sagt ett fel-läkt sådant.  Faktiskt, blir jag lite besviken att människor inte kan lita på varandra med sanningen och "måste" ljuga. Man är väl rädd att bli utdömd och missförstådd. Det kan jag förstå.

- Glömmer folk att ärlighet varar längst och att sanningen ALLTID kommer fram?!

Lögn som lögn. Jag gillar inte hat. Men jag hatar att fejka, ljuga och att många faller för det grupptrycket och jag ibland gör exakt samma sak! Så jag försöker ofta säga sanningen. Jag mår ibland dåligt över att behöva säga sanningen men jag vet att det är det rätta. Det är ett pris jag vill betala. Och jag är inte längre rädd att må dåligt. Det är dessutom väldigt kul att se hur folk reagerar på min nakna sanning. Där får jag då inga fejkleenden. Mest skratt och iblandlite konstiga blickar. Och jag tror på attskadeglädje, när folk kan må lite bättre av att se någon "göra bort sig", som jag! (även om det är min mening oftast att visa att det är ok). Men jag har också märkt att jag får fler förtroenden och så klart ett renare samvete.
Jag är jätte säker på att balans är svaret på de flesta stora frågor.  någons skatt är en annans skräp. För vi är ju alla olika. Och jag gillar viljan de flesta har att de är rädda för att må dåligt och viljan att ont inte ska få finnas. Men jag tror man bara mår sämre av att tro det och säga att det är bra. Det är en försvarsmekanism, en instingt som alla har och måste ha för att orka leva. 
Men jag är mer skäptisk mot det!

En balans på gråt, glädje, hopp och verklighet är bäst!?

// Isak Thern

 

 

 

 

 

Isak ThernComment