Det omöjliga hade hänt

 Jag och min syster på NÄL. 

År 2013 är och kommer alltid vara ett år jag kommer att förknippa med sorg. Jag hade haft en underbar vår som fjortonåring med allt vad det innebär, men som en blixt från klar himmel förändrades allt.

 

Detta är min berättelse om hur ett perfekt tonårsliv kan förändras på en sekund. Precis när sommaren var som bäst och allt var underbart så hände det som inte får hända. Det som man endast ser på film. Det som inte händer i verkligheten.

Jag vaknade upp och hade svullna körtlar på ena sidan av halsen. Som den odödliga tonåring jag var så var det givetvis ingenting att oroa sig för. Jag blundade för detta och fortsatte min perfekta sommar. Problemet var att det inte blev bättre, tvärtom. Svullnaden blev större och större. Jag vaknade upp kallsvettig och behövde kräkas, men det kom inget. Vi åkte därför in dagen därpå till närmaste sjukhus. Redan där förstod vi att det handlade om något allvarligt. ”Vi har inte tillräckligt kompetent personal här för ditt ärende” det är en mening som sitter etsat i mitt minne och det är en av de få sakerna jag kommer ihåg från min första sjukhusdag

Den dagen var början på min sjukhusresa som skulle pågå i en lång tid framöver. Efter ett par dagar fram och tillbaka på sjukhus stod det klart. Jag hade fått cancer. Cancerns namn var lymfom och den var för mig helt främmande. Min enda association till cancer var att man dör av den. Jag har haft många i min närhet som inte klarat sig och det skrämde mig rejält.

Det omöjliga hade hänt. Jag var på väg mot en resa som skulle komma att prägla hela mitt liv framöver. Att få uppleva dödsångest redan som fjortonåring går inte att beskriva med ord, utan det får förbliva oskrivet.

Så, där på NÄLs, Norra Älvsborgs Län, sjukhus den 26e juli satt vi, jag och mina föräldrar med ett cancerbesked i handen. Vi visste ingenting och det fanns inget vi kunde göra. Min framtid låg nu i handen på läkare. Man blir helt plötsligt väldigt liten och hjälplös. Skulle jag få göra allt det där jag drömt om? Resa, börja jobba och skaffa familj, eller skulle allt detta förbli drömmar? Jag bestämde mig för att jag skulle klara mig och att det inte fanns någon annan utväg. Från dag ett bestämde jag mig för att mina föräldrar inte skulle få begrava sin egen son.

Den här texten är tidigare publicerad i Alingsås tidning

 

 
Calle JosefssonComment