Den dagen var lyckan obeskrivlig!

Hej!

Vi inleder nu vad vi i projektet kallar för år 2. Med detta kommer vi att ta in fler ungdomar i gänget, hitta på nya saker och sprida vårt budskap ännu mer. Min blogg kommer att finnas kvar här och jag kommer att skriva mycket om olika upplevelser jag haft under min sjukdomstid men även saker jag gör på fritiden. Jag inleder detta året med en berättelse om när jag fick uppleva hopp om livet, de ögonblicket då jag insåg att sjukdomen cancer inte behöver vara lika med döden. 

Min behandling med cellgifter hade pågått i några veckor och jag mådde ganska dåligt. Jag var hela tiden trött och lite lätt illamående pågrund av mina mediciner. Något som jag skulle få börja vänja mig vid. Men det blir snabbt en vardag i det också och man glömmer snabbt av hur det känns att inte ha cellgifter i kroppen. När jag började min behandling var det inte möjligt för mig att operera in en venport vid bröstet, eftersom att jag hade såpass mycket tumörer som satt i vägen. Jag fick därför sätta in en CVK i Ljumsken som jag skulle få mina mediciner igenom. Förhoppningen var att tumörerna skulle minska lite så att jag tillslut kunde operera in venporten. När ett par veckor hade gått av min behandling så ville läkarna göra en röntgen för att se huruvida man kunde sätta in en venport eller inte. En röntgen som man egentligen inte gör såpass tidigt i behandlingen. Vad jag inte förstod då var att läkarna då skulle få se hur mycket medicinerna hade hjälpt.

På vägen hem i bilen från Borås efter att jag hade gjort röntgen så fick pappa ett samtal från avdelningen. Vi tänkte inte på hur allvarligt just det samtalet skulle kunna ha varit men efteråt förstod vi. När pappa pratade i telefonen såg jag hur hans ansiktsspel ändrades mer och mer under samtalets gång och jag förstod inte varför han blev så glad. Han berättade sedan vad läkaren hade sagt. Vad dom hade sett på röntgen var enligt som helt otroligt. De hade aldrig tidigare sett något liknande. På röntgenbilderna syntes knappt ett spår av mina tumörer. De var alltså helt borta, på bara några veckor. Från att ha varit i storlek av en grapefrukt till riskorn, helt otroligt! Cellgifterna och cortisonet hade hjälpt, jag svarade på behandlingen. Jag tror att ni förstår att en sådan glädje inte går att beskriva med ord. Jag hade aldrig vågat tvivla på att jag inte skulle klara det och med detta beskedet i bagaget blev min inställning ännu bättre och resan kändes plötsligt inte lika lång.

 I brist på glada bilder på mig valde jag en från ett annat ögonblick då jag va lycklig. Bilden är från när jag och min familj var i Nerja denna sommaren.

I brist på glada bilder på mig valde jag en från ett annat ögonblick då jag va lycklig. Bilden är från när jag och min familj var i Nerja denna sommaren.

Calle JosefssonComment