JAG PÅ RÖDA MATTAN!

Häromdagen var jag med om en upplevelse utöver det vanliga. Det var det bland det coolaste jag varit med om samtidigt var det grymt sorgligt. Jag blev inbjuden till Barncancergalan "Det svenska humorpriset" som tack för att jag är en del av detta projektet. Med mig till Stockholm hade jag min vän Anton.

 

Vi åkte upp tidigt på måndag för att få lite tid i Stockholm innan galan. Senaste gångerna jag varit i Stockholm har jag knappt gjort någonting förutom att jobba med detta projektet så det var kul att få gå runt lite i huvudstaden. Det är rätt stor skillnad gentemot att andra svenska städer att befinna sig i Stockholm. Jag gillar att vara där men ärligt talat så hade jag nog inte kunnat bo där.

Kl 18 så kom vi till Berns salonger efter en sen lunch på Jensens och lite andra ärenden. Väl framme så började det coola, kändisar överallt. Jag gjorde allt för att spela oberörd men det gick inte. Det är inte lätt att hålla sig lugn när personer som Foppa och Felix Herngren är bredvid dig. Galan i sig var fantastik och vi fick väldigt bra platser precis bredvid Kjell Bergqvist.

Det fanns mycket känsliga inslag i programmet och tårarna forsade mot slutet. Jag hade ärligt talat inte gråtit på över två år. Det var behövligt och skönt att tillåta sig själv det. Efter galan har jag tänkt ännu mer på hur tacksam man ska vara som har klarat cancern. Även fast de flesta klarar sig så är det ett orättvist lotteri vi drabbats av och det kan sluta hur som helst. Jag hade turen att överleva men mina tankar går åt Alexander Falk och hans familj. Ni som såg programmet vet vad jag menar men för er andra som ej såg det ber jag er att gå in och titta på programmet i efterhand. Efter ni gjort det så vill jag att ni tänker på hur tacksamma ni ska vara. 

Om ni inte redan är barnsupportrar så bli det! inga familjer ska behöva drabbas i framtiden och det är ni som kan hjälpa forskningen framåt genom ett bidrag! 

Calle JosefssonComment