Jag är så otroligt stolt över min kämpe till lillasyster

SAM_5991 (1).jpeg

Ragna Landgren, 24 år från Stockholm. Ragnas lillasyster Elsa drabbades av hjärntumör vid 8 års ålder.

Jag kommer ihåg allt som om det vore igår. Jag satt i bilen och kände mig vilse. Jag var för ung för att förstå. Cancer, vad betydde det? Allt jag som 10-åring visste var att cancer var en dålig klump i kroppen som man kan dö av. Min syster Elsa hade fått en sådan klump i sin hjärna.

Opereras akut

När vi kom in genom dörren såg jag henne sitta vid köksbordet i väntan på middag. Hon såg så oskyldig ut. Det kändes så konstigt att något dödligt doldes under det där blonda rufset. Läkarna hade sagt att de ville operera så snart som möjligt. Så redan samma kväll som vi fått beskedet åkte Elsa tillsammans med våra föräldrar in till sjukhuset för att förbereda operationen. När vi sa hej då kunde jag inte hålla tårarna tillbaka längre. Elsa kom fram och kramade mig och sa:

– Det finns inget att gråta över. Jag kommer hem igen om ett par dagar. Då kommer allt att bli som vanligt igen.

Hon var för ung för att förstå och jag tror att det var bättre på det sättet. 

Det tog två dagar innan jag fick träffa henne igen. Jag satt på en stol bredvid hennes sjukhussäng och höll hennes hand och sakta började jag inse att ingenting någonsin skulle bli detsamma igen. Hon hade förlorat förmågan att tala, bara obegripligt murmel kom ut och hon kunde inte heller röra sig. Hur skulle vi nu kunna leka gymnastiktävling i trädgården som vi alltid brukade göra? 

Livet förändras

Jag spenderade många timmar i olika sjukhusrum för att finnas där för min lillasyster. Efter operationen började en omständlig behandlingsperiod med strålning och cellgifter. Allt hår trillade av, hon kräktes varje dag och orkade inte leka längre. Hon kunde inte förmå sig att äta längre men jag lärde mig snabbt hur man använde den där apparaten som matade henne genom en slang i magen. 

Vår familj anpassade vår vardag till Elsa och mina föräldrar gjorde allt för att göra det lite mindre jobbigt för henne. Som i många andra familjer där ett barn har krävt mer av föräldrarnas uppmärksamhet hamnade även jag och mina två äldre systrar i bakgrunden. Jag slutade rida för att ingen hade tid att hämta mig i stallet och jag gjorde alla mina läxor själv och lärde mig att ta hand om mig själv. Jag klagade aldrig, för jag visste att mina föräldrar gjorde vad som behövdes mest där och då, men ibland kunde jag inte låta bli att hitta på dumheter som jag visste skulle fånga deras uppmärksamhet. 

Det jobbigaste under hela sjukdomstiden, och något som fortfarande finns kvar idag, var att se henne lida utan att kunna hjälpa till. Jag kommer ihåg att jag önskade att jag kunde ta hennes plats, eller åtminstone dela en bit av allt det jobbiga med henne. Inte bara behandlingar och sjukhusbesök utan även kämpa sig igenom skolan, skaffa vänner och lära sig att ta hand om sig själv. Allt som friska barn tycker är jobbigt nog var hundra gånger jobbigare för Elsa. Hon fick men för livet efter behandlingen.  

Min syster en kämpe

Det har nu gått snart femton år sedan Elsa blev sjuk. Det förändrade hela mitt liv och min syn på livet. Ibland undrar jag hur mitt liv skulle varit om Elsa aldrig fick den där dumma klumpen i huvudet. Men jag vet att varken jag eller Elsa skulle ha varit de personerna vi är idag om det inte vore för det vi gick igenom. Jag är så otroligt stolt över min kämpe till lillasyster och för allt hon har åstadkommit de senaste femton åren. Jag kommer aldrig att glömma de ord hon sa innan hon åkte in till sin operation:

– Det finns inget att gråta över. Jag kommer hem igen om ett par dagar. Då kommer allt att bli som vanligt igen.

Det blev aldrig som vanligt igen. Men här sitter jag nu och skriver denna text till Elsa som trots allt hon varit med om tar sin kandidatexamen i vår. Så även fast livet inte blev som vanligt igen har jag fortfarande min lillasyster kvar hos mig och vi kommer fortsätta leva vårt ovanliga liv utan att låta cancern förstöra.

 
Lars Rodvaldrragna