Vi såg att det trots allt hela tiden blev lite bättre

Gunnar Landgren, 61 år. Pappa till Elsa som fick en hjärntumör vid 8 års ålder.

När min dotter Elsa fick diagnosen hjärntumör insåg jag instinktivt att nu blir livet aldrig mer som förut. Men jag hann inte reflektera nämnvärt över det. All energi fick fokuseras på att hjälpa henne. Jag gick in i en bubbla där allt handlade om hennes överlevnad. Först efter ett par år blev det möjligt att sakta komma tillbaka och börja fundera. Hur ska det bli nu då? Hur ska det gå för henne? Kommer hon någonsin att kunna klara sig själv, rent praktiskt lika väl som socialt? Kommer hon att kunna få en utbildning, jobb, kompisar? 

Livet såg mörkt ut

Till en början såg det ganska mörkt ut. Allt behövde läras på nytt. Tala, gå, tänka, orka… Men sakta hittade vi en ny vardag med mycket rehabilitering och olika aktiviteter. Hela familjen ställde upp och stöttade. Barncancerföreningen stöttade både henne och oss och skapade andrum där vi hittade nya vänner. Men ändå kändes ett ”normalt” liv så oändligt långt bort. Ganska snart insåg jag dock att min dotter var en riktig kämpe. Hon gav aldrig upp och ville alltid visa att hon var som vilken annan tonåring som helst.

Men så började man plötsligt se små tecken. Hon kunde gå i trappan själv. Hon klarade matteläxan utan hjälp. Sakta, så sakta att man knappt märkte det till vardags, blev hon allt mer självständig. Tillförsikten växte hos henne och även hos oss runt omkring. Vi såg att det trots allt hela tiden blev lite bättre. Visst fanns och finns det svårigheter men hon lärde sig hantera dem. För varje år klarade och orkade hon allt mer själv. Som förälder kunde man gradvis inta en position som en trygg punkt i den värld hon gav sig ut för att upptäcka. Skolan ersattes av gymnasium och som så småningom blev studentexamen! Men oj, nu var hon ju vuxen – hur skulle det gå nu då? 

Blir hela tiden bättre

Onödigt att oroa sig! Hon tog saken i egna händer som ungdomar brukar göra. Hon såg möjligheterna istället för svårigheterna. I en kombination av entusiasm och framtidstro vågade hon skapa sig ett eget liv. Som förälder känner jag mig både tacksam och hoppfull inför framtiden. Det har gått så bra för min dotter och efter mer än tio år blir hon fortfarande ”bättre”. Det kanske inte märks från dag till dag längre men med varje ny fas i livet så märks en skillnad. Så häromdagen kom frågan: ”Kan vi inte bestiga Kebnekaise tillsammans?” Kanske blir den toppbestigningen av, kanske inte. Men det viktiga är drömmen, utmaningen och att se möjligheten – det fyller livet med glädje och hopp!  

/Gunnar 

Lars Rodvaldrgunnar